Så gick Jessica ner 68 kilo

Som receptionist på SATS Stadshagen i Stockholm har träning alltid varit en del av hennes liv. Men med täta graviditeter, svåra förlossningar och en sjuk dotter blev mat- och träningsrutiner svåra att upprätthålla.

- Jag har alltid pendlat upp och ner i vikt, men efter att ha fått barn började viktökningen att eskalera, berättar Jessica.

Ytterligare en anledning till hennes övervikt är att Jessicas dotter föddes för tidigt, vilket gjorde att de har spenderat väldigt mycket tid på sjukhus.

- Under hela vinterhalvåret är vi fram och tillbaka på sjukhus med henne, utan några möjligheter att tänka på kost och träning. På sjukhuset har det handlat om att överleva, både för henne och för oss. Jag reflekterade inte över vad jag stoppade i mig, utan tog till det jag har varit sugen på för stunden. När jag mår dåligt så tar jag till godis som tröst.  

Jag kom på mig själv undvika speglar

Har du alltid tröstätit, redan innan du fick barn?

- Inte alls lika mycket som det senaste året. Jag har alltid mått bra i mig själv. Det är den senaste tiden som jag kom på mig själv undvika speglar, inte vilja vara med på bild och må dåligt psykiskt. Jag tänkte inte ens på att det är bättre för mig att äta ett äpple eller en banan än att proppa i mig dajm under tiden på sjukhuset.  

Vändpunkten kom när hennes dotter fick dubbelsidig lunginflammation, åkte in akut med ambulans och var nära på att dö.

- Jag kände då att jag kommer att störtdyka om hon inte överlever. Att jag inte kommer klara av ta hand om min son och resten av min familj om jag inte ens klarar av att ta hand om mig själv.

Där och då lovade hon sig själv att om dottern överlevde så skulle hon göra allt som krävs för att bli stark – både fysiskt och psykiskt och få bukt på sin övervikt en gång för alla.

- När min dotter blev helt friskförklarad så kände jag att nu är det dags. Nu kör jag.

Vilka förändringar gjorde du i livet då?

- Jag började googla för att ta reda på vilken väg jag skulle gå. Jag övervägde en gastric bypass-operation men vågade inte riskera ännu mer tid på sjukhus. Istället började jag äta som de som opererat sig; 1,5 dl mat var tredje timme. Det var jättesvårt i början. Tidigare kunde jag skippa frukost och lunch för att äta jättemycket på kvällen. Det är den största förändringen jag gjorde vad gäller kosten. Min PT Joel och min man såg till att jag höll mina regelbundna mattider och peppade mig.

Har du också börjat att träna mer?

- Absolut. Vinterhalvåret är svårast för oss, det är då vår dotter har varit som sjukast. När jag började min resa i april så visste jag att jag hade till oktober på mig innan hon skulle riskera att bli sjuk igen. Mat är en del men jag behövde också träna mer för att inte förlora muskelmassa, må bättre och få det resultat jag ville ha.

Och resultat har hon fått med besked, men långt ifrån gratis. Varje morgon har Jessicas börjat dagen med ett intervallpass - löpning i 1 till 1,5 timme utöver sina PT-pass.

- Jag har en man som är helt underbar. Han har funnits där från första början, hjälpt till och stöttat mig. Det är umgänget med honom som blivit lidande av träningen. Tiden med barnen har jag sett till att inte missa, jag har lämnat dem på förskolan efter morgonpasset när jag kunnat och alltid funnits där vid nattning. 

Träningen har gjort att jag har mår bättre psykiskt

På vilket sätt har träningen hjälpt dig i din viktresa?

- Träningen har gjort att jag mår bättre psykiskt och givetvis har jag fått bättre förbränning, framförallt av de högintensiva passen. Jag har alltid vänt mig till träning, speciellt löpning, när jag har mått dåligt. Att gå ut och springa får mig alltid att må mycket bättre.  

Hur tänkte du vid ditt val av PT?

Jag ville ha en PT som jag inte redan kände. Joel var ny på jobbet så jag hade en annan relation till honom än till mina andra kollegor på SATS Stadshagen. Jag ville att han skulle utmana mig, hjälpa mig att bygga styrka och finnas där som stöd. Jag har gått igenom en jätteresa och jag har behövt honom hela vägen. Det har inte varit lätt för honom!

Många som går ner i vikt hamnar i ett läge där det är svårt att gå ner mer. Upplevde du det också?

- Ja, när jag blivit normalviktig så ville inte kroppen gå ner mer, hur mycket jag än kämpade. Viktraset hade gått så fort så att jag i mitt huvud fortfarande såg ut som jag gjorde när jag vägde som mest. Jag blev helt besatt av att väga mig och blev bestört av att inte gå ner i vikt. Till slut sa min man ifrån och sa att jag måste stanna upp och vara nöjd över vad jag har åstadkommit. Han slängde ut vågen och föreslog att jag skulle börja fota mig och jämföra med gamla bilder för att förstå vilken resa jag har gått igenom. Jag gjorde det och det hjälpte.