Jag och familjen simmade till Afrika

Vi skulle simma över Gibraltarsund, från Spanien till Marocko, från Europa till Afrika. Det var jag, min dotter Emma och min son Andreas. Målet var att bli den första familjen i världen som klarade simningen och vi ville göra det under drömgränsen, 4 timmar.

Klockan var 09.15 och vi stod i den lilla hamnen i Tarifa, längst ner i södra Spanien. Inne i hamnen var vattnet lugnt och stilla, utanför var vågorna höga. Långt borta kunde vi ana Atlasbergen i Afrika. Hade vi inte vetat att de fanns där hade vi inte lagt märke till dem. Molnen låg tunga över sundet och det blåste ordentligt från Atlanten. Det som malde i huvudet på mig var inte sträckan vi skulle simma, det var strömmarna.

Vi hade fått korta men noggranna instruktioner om strömmarna i sundet. Strömmen kom alltid från Atlanten, träffade den spanska kusten och vände in mot sundet. Så de första kilometrarna skulle vi få medström, men sen skulle frånlandsströmmen vända inåt. Då skulle vi vara tvungna att trycka på ordentligt för att inte sugas tillbaka mot land. När vi väl var igenom skulle strömmen som kom rakt från Atlanten träffa oss från höger. Det var denna ström som var den läskiga. Om den för dagen var stark, skulle simningen bli betydligt längre än om den var svag. Det handlade om 6-7 helt avgörande kilometer.

När vi närmade oss Afrika skulle vi få strömmen rakt mot oss - när vi var som allra tröttast

Det var 700 meter djupt på vissa ställen och både kaskelotter och späckhuggare hade varit synliga i sundet varje dag de senaste veckorna. Det sades att det för tillfället inte fanns haj i vattnet, men vad det antagandet grundade sig på vågade vi inte fråga. 

Vi satte på oss dräkterna och gick ombord på en av de två båtar som skulle följa med oss på simningen. Strax puttrade vi ut ur hamnen, båten skulle ta oss ut till Europas sista klippor. Där skulle vi hoppa i vattnet och simma 25 meter, sätta händerna på berget och starta vår simning.

Vågorna var betydligt större än vad vi hade trott. Jag hade aldrig simmat i vågor av den här storleken och blev rätt nervös. Jag tittade på Andreas, han såg sammanbiten ut, lika nervös som jag. Emma däremot var helt avslappnad, som om det var en vanlig lördag och vi var på väg till träningen i Järfälla simhall.

Så hördes då äntligen visselsignalen som vi hade väntat på så länge. Vi släppte berget och Europa och började vår färd mot Afrika. De höga vågorna kastade mig som en vante mellan sig. Jag fick kämpa hårt för att överhuvudtaget kunna simma framåt. Efter en kilometer hade jag fått i mig så mycket saltvatten att jag spydde, nu var det mer kamp för att överleva än att hitta någon form av flyt i simningen. Ibland när jag vände upp huvudet för att andas upptäckte jag att jag var helt under vatten och ibland på toppen av en stor våg som skoningslöst släppte ner mig igen. Efter ett tag blev vågorna något mindre och sikten blev bättre. Det var omöjligt att veta hur långt ner man såg, det blåa blev fort mörkare, nästan svart.

Framåt och åt sidorna var sikten bättre. Vi hade en stor båt framför oss, det var vår Pilot, den hjälpte oss att navigera och hade kontakt med alla fartyg i området. Skulle något hända var det Pilot som fort kunde få kontakt med sjöräddningen och kustbevakningen. Utan en Pilot, att navigera efter, ger man sig inte ut på en sådan här simning. Vi hade också en liten båt bredvid oss, där fanns läkare och anhöriga. Det var från den båten vi en gång i timmen skulle få vätska och något att äta. Då strömmen var stark blev det korta stopp, mellan 15-20 sekunder, ett par munnar sportdryck och så iväg igen.

Efter en mils simning började det kännas ordentligt i axlar, underarmar, händer och rygg. Underarmarna fick jobba hårt i de höga vågorna och tog mycket stryk. Det är nu ”pannbenet” kommer in, har man inte ett starkt pannben så ger man upp, i det här läget. Afrika syntes som en siluett och tycktes aldrig komma närmare. Mjölksyran dunkade i musklerna, jag spydde saltvatten och hela tiden försökte vi hålla utkik efter haj och val. Längtan till målet blev så stark att man ville inget annat än att stanna. De ropade från den lilla båten att vi hade valar på vår högra sida. Emma ville att jag skulle lägga mig på den högra sidan och jag gjorde som hon sa. Mellan varje andetag spanade jag efter valar utan att få syn på några, lika glad var jag för det. Jag började bli trött och var tvungen att lägga all kraft på att försöka hänga på Emma och Andreas. Emma simmar i landslaget i öppet vatten och är svensk mästare på fem kilometer. Andreas är en före detta elitsimmare.

Men jag är bara en pappa som gillar att simma. Så nu fick jag jobba på ordentligt.

Nu började också Andreas att bli trött, han fick kramp och vid nästa korta stopp fick han gel. Jag tyckte att han såg sliten ut, men han kämpade på. Emma såg helt oberörd ut och tyckte att det var kul med vågorna. Det tyckte inte jag.

Tre kilometer kvar, de orden kom som en gåva, bara ett ”Vansbrosim” kvar. Ny energi, nya krafter och så självklart kraftig motström från Afrika. Vattnet blev plötsligt kallare,15 grader, det kändes ordentligt, men Afrika tycktes nu vara inom räckhåll. Inte bara som en mörk skugga långt där framme, nu såg man vägar och hus. Plötsligt slog båda båtarna stopp, det var 300 meter kvar till land. Nu var motströmmen så kraftig att det kändes som om man stod mer eller mindre stilla.

Plötsligt såg jag botten. Jag var helt tom på energi - 1,8 mil simning hade satt sina spår. Jag fick simma som en galning för att klara de sista 10 metrarna. Så plötsligt var vi framme och jag skrek ut min glädje. Andreas skrek också, men av kramp i båda benen. Så hördes visselsignalen som var beviset på att vi hade klarat det. Vi släppte klipporna och simmade den korta vägen tillbaka till båten. Så fort vi hade kommit upp såg vi kaskelotter som sprutade vatten högt upp i luten. Vi hade alltså haft valar på bägge sidor om oss. Jag var glad över att de inte hade varit framför oss.

Vi simmade på 3 timmar och 54 minuter och klarade drömgränsen! Vi blev den första familjen i världen att simma över Gibraltarsund. Gissa om jag njöt på båten när vi var på väg tillbaka till Spanien?