Högakusten Winter trail 2018

Skuleskogen var i gammal tid, gräns mellan bygden i norr, Nolaskogs och bygden i söder, Sunnanskogs. I dessa skogar sa man att det levde troll och jättar men att de så småningom drog sig tillbaka under skrevor och rötter, bortom levande. Även rövarna som levde på skuleberget på 1600-talet har sedan länge försvunnit.

Det är de rödaktiga klipporna, landhöjningskusten och barrskogen i gränslandet mellan syd och nord som är typiskt för landskapet. Skuleskogen är som en skolbok i naturgeografi. Här finns svaren på hur inlandsis, landhöjning och havsvågor format Sverige.

Det är i Skuleskogen som Höga kusten winter trail har sin arena. Du kan välja mellan att springa Classic-25 km, Extreme-35 km eller Insane-50 km. Det fina är att du kan ändra dig efter banan. Du kanske har anmält dig till 50 km men känner att kroppen säger ifrån, då kan du ändra till 35 km. Det var med den vetskapen som jag under ett svagt ögonblick i november anmälde mig till Insane 50 km.

Hade jag vetat att det skulle bli 1,5 meter snö och 18 grader kallt hade jag nog rest till något varmare ställe än Skuleberget. Det blev en mäktig, tuff och brutal tävling på många sätt, men det var värt varenda minut. Det här är min upplevelse av Höga kusten winter trail 2018.

En minut till start, nu ville jag bara komma iväg. Jag frös så jag skakade och jag längtade till att få upp pulsen och känna lite värme i kroppen.

Plötsligt går startskottet och en sekund senare ligger jag på magen i snön. Första steget och vänsterbenet sjunker ner till knät i snön, jag är fort uppe och kan konstatera att det kommer att bli en lång dag.

Efter ett tag får jag in bättre teknik och det blir lättare att parera i den djupa snön. Vi springer genom Skuleskogens nationalpark och efter ett par kilometer börjar klättringen upp för Slåttdalsberget. Det är brant och jag får ordentlig mjölksyra i benen, pulsen ökar, den kalla luften känns ordentligt i lungorna. Snart är jag uppe vid den legendariska Slåttdalsskrevan och fortsätter upp över Slåttdalsberget. Här uppe är utsikten milsvid.

Om det var tufft att ta sig upp för Slåttdalsberget var det inte mycket lättare att ta sig ned. Jag är i vanliga fall usel på att springa i nedförsbacke, att göra det i djupsnö gjorde inte saken bättre. Jag ramlade, fumlade och åkte kana om vart annat och jag började fundera på vad jag gjorde här. Men ner kom jag tillslut, dock med ett något skadat självförtroende nådde jag första kontrollen efter en mil och på en skaplig tid. Jag låg inom tidsramen för min planering och kände mig ganska pigg.

Efter att ha fått i mig lite energi gav jag mig ut på etapp 2, Bergsrundan. Jag lyckades gång på gång trampa igenom snön och satte mig på knä, eller la mig på mage, plötsligt kände jag att krafterna började tryta. Då jag upptäckte att slangen jag skulle dricka ur hade frusit till is var tårarna inte långt borta. Men jag kämpade på och vände åter upp mot Slåttdalsberget, via Skrattaborrtjärn. När jag åter igen kom upp på berget var jag ordentligt mör i benen och började känna av både knä och höft.

Tanken att välja 35 kilometer istället för 50 kilometer kändes mer och mer lockande och blev till slut ett lätt beslut att ta.

När jag efter två mil återigen nådde kontrollen kändes det både skönt och befriande att ha 15 kilometer hem och inte 30. Då de sista 15 kilometrarna till mål var betydligt tuffare än jag räknat med insåg jag mer och mer att jag hade tagit rätt beslut.

Jag hade en väska med ombyte vid kontrollen och den kom väl till pass nu. Att få av sig blöta och kalla kläder och få på sig torra gjorde att det kändes betydligt bättre och lättare att ge sig ut på de sista 15 kilometrarna.

Sträckan börjar med 10 kilometer då man springer Höga Kustenleden, en av Sveriges mest kända vandringsleder. De första tre kilometrarna går längst skogsbilväg innan man åter igen viker av in i skogen och fortsätter mot det mäktiga Skuleberget. Med torra kläder, fast mark under fötterna och ”bara” 15 kilometer till mål gav jag mig iväg igen men ack så fel jag hade. Det lätta underlaget gick åter igen över till djupsnö som sakta men säkert sög ur den lilla kraft och energi som jag hade kvar i kroppen. Det som bara skulle vara 15 kilometer till mål kändes nu som en evighet och jag passerades av flera löpare som i mina ögon såg oförskämt pigga ut. Men en kort blick räckte för att förstå att vi alla kämpade mot tröttheten och mjölksyran, på olika delar av banan, med samma mål, bara med olika mycket smärta.

..och loppets största utmaning – Höga kustens mäktigaste berg, Skuleberget. Den Norra bergsstigen upp till toppen på 295 meter över havet skulle klaras av innan man kunde blicka ut över världsarvet och påbörja löpningen ner på södra sidan och målet i FriluftsByn.

Jag kan inte påstå att jag sprang upp för berget, att jag gick uppför är nog också att överdriva. Hur jag tillslut nådde toppen är jag än idag osäker på. Men upp kom jag, men nu var jag mer eller mindre tom på energi. Den milsvida utsikten över skogen, havet och bergen orkade jag knappt tänka på när jag i djupsnön sprang, ramlade och tumlade ner för södra sidan och mot målet.

Det var såklart en härlig känsla att springa i mål. Lite besviken var jag såklart över att inte orkat köra alla 50 kilometer, men samtidigt glad över mitt beslut och stolt över de 35 kilometer jag sprang, gick och klättrade. Skuleskogen, Slåttdalsskrevan, bergen, utsikten och sist men inte minst Skuleberget är ett magiskt ställe att springa på och Höga kusten winter trail är ett magiskt lopp högt uppe i urskogen där trollen och jättarna fortfarande bor.    

Blir du inspirerad till att också springa ett lopp, eller kanske är du redan anmäld till ett och önskar extra hjälp på traven? Här hittar du utvalt utbud för dig som vill få bättre kondition.