Att cykla genom Sverige

Vi cyklar genom byar och små samhällen vi aldrig hört talas om. Vi ser landskap vi aldrig annars skulle få se, vägar man inte visste fanns och platser vi aldrig glömmer. Varje resa ger minnen för livet. Jag har nog cyklat på de flesta vägar från Stockholm ner till Skåne.

Men det är inte alltid en dans på rosor. Stark vind, kyla, regn, trasiga cyklar och fel vägval hör till vardagen. Som förra året då vi skulle cykla till Trollhättan och valde en väg som visade sig bestå av 7 mil grus, ingen höjdare med racer. Ibland hamnar man på 2-1 vägar, med minimal eller ingen väggren, tung och livlig trafik och långa sega backar. Vissa större städer är mer eller mindre omöjliga att hitta ut ifrån. Norrköping är en sådan. Nyköping och Jönköping är betydligt lättare.

Att bara köra på och se var vägen bär dig är ingen höjdare och gäller inte när man har 50 mil framför sig. Planera noga hur du ska cykla, undvik vägar med nummer under 100, undvik grusväg om du inte har en cykel för det och boka hotell innan du sticker hemifrån. Visst, det kan vara charmigt att inte ha något boende bokat. Men tro mig, att få ställa sig i en varm dusch, äta en god hotellmiddag och sedan krypa ner i en skön säng är betydligt trevligare än att leta sovplats ute i regnet, medan solen är på väg ner och hungern och tröttheten efter en hel dag i sadeln har tagit musten ur en. Tro mig, jag har gjort det också. 

Med en bra planering och en bra färdplan så hinner man stanna till på de där lite speciella platserna, som vid Laxbro, hade aldrig hört talas om Laxbro. Men det var sagolikt vackert.

Vi brukar alltid lägga den längsta cyklingen dag ett, och den kortaste dag tre. Inte bara för att man är piggast den första dagen, det är liksom skönt att ha kommit en bra bit på vägen när första dagen är slut och det är minst lika skönt att vakna upp sista dagen och inte ha så långt kvar, högst 10 mil dag tre är en regel vi brukar försöka hålla.

På vissa ställen är det svårare att hitta än på andra. Uppland och Sörmland är ganska lätta, Småland är lättast och Skåne omöjligt. Backen upp genom Huskvarna är bedrövligt jobbig, men när man väl är uppe är det fantastiskt fina vägar att cykla på, flera mil av Bullerbykänsla. Undvik väg 40 mellan Jönköping och Borås, den är livsfarlig att cykla på. Väg 49 är bra till Karlsborg, men mellan Karlsborg genom Skövde och bort till Skara är det en nära-döden-upplevelse. Vägarna på båda sidor om Vättern är kända cykelvägar för oss som kör Vättern runt. Bra vägar och trafiken är inte så farlig. 223:an mellan Mariefred och Nyköping är en favorit, vacker men kuperat.

Att cykla själv är ingen höjdare. Det är betydligt roligare att ha någon att prata med och att dela upplevelsen med, för det är en mäktig upplevelse. När man cyklar genom små samhällen som för längde sedan blomstrade men nu är på väg att dö ut får man ångest. Ett hus av fem är bebott, bensinmacken står öde och tom, med krossade rutor och flagnande fasader. Mataffären har för länge sedan bommat igen, korvkiosken lika så. Ingen har på flera år brytt sig om att klippa gräset och buskarna som utgör byns enda park. Här vill man inte få punktering, man drar på lite extra tills man är ute ur byn som Gud glömde. På vissa platser ser det ut så här i alla byar och mindre samhällen och man kan inte låta bli att fundera över hur det set ut för länge sedan, innan fabriken la ner och samhället dog.   

Om det är fint väder, glöm inte solkrämen. Oj vad man kan bränna sig en dag i sadeln: lår, nacke och armar är extra utsatta områden. Packa lätt, en för tung ryggsäck är inte kul att cykla med. Glöm inte extra slangar, lite extra energi och ha inte för bråttom. Sverige är fantastiskt och från cykeln hinner du se och uppleva allt.